Louisiana 2011
Är det din första riktiga kärlek? Jag är inte stark, men jag försöker vara det. Sen är det ju så, som sagt, att det inte är min första riktiga kärlek. Den första sörjde jag i ett helt år (!) för det tog sån tid och jag kände att livet på något vis var slut. Tills jag träffade den här killen, som fick mig att inse att man kan uppleva känslan igen. Var den här killen din första riktiga kärlek? Du, ta bara en dag i taget. Det är det enda du kan göra. Jag ska vara ärlig, det är ett helvete att gå vidare men du har inget annat val. Du har det klart tufft som går i samma skola och ser honom varje dag, så du kanske skulle behöva en paus från det. Byta skola eller .. ja, något som passar? För det där låter som tortyr och det är inte nyttigt alls för dig :/ vad har du för hobbys då? Har du något du tyckt varit roligt innan det tog slut?
Hur länge var ni tillsammans då? Ja, det är klart. Jag undrar det också med mitt ex. Är det bara jag som tycker att det här känns helt åt helvete och känner att jag vill kräkas hela tiden? Det kan ju tyvärr ingen annan än dom svara på. Men om han verkligen älskade dig, på riktigt, så bör han ju inte må bra. Sen har jag kommit fram till att bara för att han skrattar, ler och hänger med polare behöver det inte betyda att han mår bra. Det kan lika gärna vara önsketänk från hans sida, eftersom han kanske mår så dåligt och behöver omge sig med en massa andra tjejer för att försöka täcka upp för dig? Om han gått vidare och inte bryr sig, kan du ju åtminstone tänka som så att du är värd bättre. Alla förtjänar att bli älskade och saknade :/ Det försöker jag påminna mig själv om. Jag vet hur det är att känna som att jorden går under utan honom. Vet hur det är att ha honom som sin bästa vän, den man ringer så fort något skiter sig eller så fort man har något nytt roligt att berätta. Sen kommer chocken och han är borta helt plötsligt.. på bara nån sekund så har allt förändrats, hela ens värld rasar ihop. Vore väldigt konstigt om vi inte kände såhär, eller hur?
Självklart får du skriva! Det hjälper, för mig iaf :) Man behöver typ få tjata och gnata tills man blir less på sig själv. Inte alla som orkar lyssna dock, så lättast blir det ju om man kan vända sig till någon som förstår känslorna. Folk som inte vet hur det är tycker bara att det är jobbigt att lyssna :P Vad lustigt att du säger det där med att va tvingad, för precis så kände jag med min kille. Han va så himla förstörd när han gjorde slut. Grät mer än mig, höll om mig, grät ÄNNU mer när jag tog på mig skorna för att gå. Det kändes typ som att någon hållt en pistol mot hans huvud och tvingat honom att dumpa mig. Liksom, what? Känns som att om han vill det här, ska han väl inte stå där och böla? Då borde han vara kall! Jättekonstigt. Pga det har jag haft svårt att släppa.. eftersom det på något konstigt vis ändå skänker hopp när han blev så ledsen. Igår hördes vi av på sms och han sa att han mått dåligt både dag och natt efter det tog slut. Då undrar man ju, varför gjorde du det? Usch. Vet inte om jag någonsin kommer förstå hans motiv!
Okej, jag vet att jag inte har behandlat dig bra den senaste tiden. Glömde av att ringa tillbaka och sen inte prata alls. Förlåt Sus, verkligen. Men jag har inte mått så bra den här veckan. Inte förra heller för den delen. Verkligen förlåt.
Ville bara att du skulle veta att jag ska ner till Helsingborg den 10'e juni, stannar i en eller två nätter..
Vill du träffas så skicka iväg ett sms när du ser det här, eller skriv på fb eller mail.
Förlåt Sus, verkligen.
Älskar dig. ♥
Ja, han mår inte bra just nu och det har han försökt förklara, men då borde det ju vara mitt val om jag vill stå bredvid honom genom det eller inte. Det stör mig att inte få bestämma det själv. Pratade med honom idag, han vill ha lite tid till att fundera på om vi ska försöka igen. Jag vågar inte hoppas, även om jag ändå gör det såklart. Svårt att låta bli, men jag är otroligt rädd för att bli besviken ännu en gång. Har bett honom förklara för mig hur han tänker, vad han är rädd för.. men det tycks vara svårt :/ vet inte, hans beteende gör mig mer och mer obekväm och jag tappar lusten.
Konstigt! Han kanske inte orkar gå till skolan då. Måste nog va tufft för honom med att se dig varje dag, så han kanske går om dig lite med flit?
